Jag började träna Aikido vid 37 års ålder.
Det var svårt!
Det hände att jag kom hem efter träningspassen
ute på Frösön i Östersund och grät....av ilska och uppgivenhet.
Det var svårt att falla framåt och det svårt att falla bakåt och de
andra var mycket bättre och tekniken var så svår och jag
grät.... av ilska och uppgivenhet.
Vi är några som beter oss så här
när vi vill ta med oss själva in i något nytt,
vi kan bli så ...ilskna och uppgivna men vi ger oss inte!
Vi anar att vi är något intressant på spåren och vi vill utforska mer.
Låt ilskan och uppgivenhetskänslan till att börja med, vara ett bevis att
du är något på spåren, något som du kommer att vara nöjd över att du hittat
och utforskat.
Jag ångrar inte en minut på Aikido mattan!
Åsa
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
det ligger mycket i det du säger Åsa. Kan hända att man blir lite "knäpp" men det blir lite av fanatism efter ett tag och man kan inte förstå hur andra inte vill haka på. Jag tränade också Aikido under en period och jag tror jag börjadevid ungefär samma ålder som du.
SvaraRadera